Isbad och bastu är mitt verktyg för återhämtning på kvällar och tidiga morgnar...
- Jag tänkte att jag skulle skriva av mig om en sak som blivit nästan löjligt viktig för mig det senaste året. Isbad. Eller kallbad, eller vad man nu vill kalla det, mitt isbad från Swedish Cold är iaf fyllt av is. Jag darrar fortfarande efter mitt senaste 5 minuters isbad och kroppen sprutar av endorfiner! Det här min berrätelse om en rutin som gör att jag faktiskt sover om nätterna och kommer ur sängen på morgnarna.
Det började som en grej man testar en gång för att kunna säga att man har gjort det. Du vet, någon kompis postar en bild på Instagram med blå läppar och bildtexten ”wow vilken kick” och man tänker att jaja, jag kan väl också. Och första gången var precis så hemsk som man kan föreställa sig. Jag stod i isbadet i 45 sekunder, kom upp, frös i en timme efteråt, och svor på att aldrig göra det igen.
Sen körde jag ett isbad igen två dagar senare. Och så blev det vad det blev.
Det jag inte hade räknat med var hur mycket det skulle ändra hur kvällarna ser ut. Jag jobbar mycket framför skärm, ofta sent, och i flera år låg jag och stirrade i taket på nätterna med hjärnan på 140 procent. Magnesium, melatonin, mörkläggningsgardiner, allt det där. Hjälpte lite. Men det som faktiskt fick mig att somna var att gå ut på balkongen runt halv tio, ställa mig i kallt vatten i två minuter, och sen komma in och dricka te.
Jag vet inte exakt varför isbad funkar. Folk pratar om vagusnerven och dopamin och att kroppen tvingas in i parasympatisk vila efteråt, och visst, säkert. Men ärligt talat tror jag att en del av det är mer banalt än så. Det är två minuter där jag inte kan tänka på något annat än att andas. Telefonen är inne, jobbet är inne, allt är inne. Det finns bara jag och vattnet och en ganska tydlig instinkt om att det här är dumt och att jag borde sluta.
Och det är där grejen ligger, tror jag. Att man övar på att stanna kvar i något jobbigt utan att fly. Det märks sen, i andra delar av livet.
Morgnarna är en helt annan historia. På kvällen är isbadet ett sätt att lugna ner. På morgonen är det rent bränsle. Jag stiger upp vid sextiden, går rakt ut i bara underkläder (grannarna har slutat reagera, tror jag), kliver i, räknar långsamt till nittio. När jag går in igen är jag vaken på ett sätt som kaffe aldrig kunnat åstadkomma. Det är inte den där darriga kaffevakenheten heller, utan något lugnare. Som att någon har skruvat upp kontrasten på världen.
Det jag har lärt mig är att man inte ska överdriva. Jag höll på att gå för långt i januari – fem minuter, sex minuter, började tävla med mig själv. Det är inte poängen. Två minuter på kvällen, en och en halv på morgonen. Mer än så och jag är bara kall, och då är det inte återhämtning längre, då är det bara obehag som jag kan vinna över. Det är en annan sport.
En grej till. Jag kör inte isbad varje dag. Jag vet att det finns en kultur kring det här där folk har 365-streaks och postar dagliga klipp, och det är okej för dem, men jag har märkt att kroppen säger ifrån när det blir för mycket. Vissa veckor är det fyra gånger. Vissa veckor en. När jag är förkyld eller riktigt slut hoppar jag över. Det är inte en prestation, det är ett verktyg, och verktyg ska användas när de behövs.
Om någon som läser det här funderar på att börja bada isbad: Börja med trettio sekunder. Andas långsamt. Gå in när det börjar bli verkligt obehagligt, inte när det är jobbigt, utan när det är fel. Det är skillnad.
Jag vet att det här låter som varenda annan text om isbad som finns på internet, och jag har försökt undvika det. Men sanningen är att det är en av få saker jag testat de senaste tio åren som faktiskt har gjort skillnad både kvällar och morgnar, utan biverkningar och utan att jag behöver tänka på det som en behandling. Det är bara en del av dygnet nu. Som att borsta tänderna, fast vått.
Och nej, jag har inga blå läppar på Instagram. Men jag vet att jag mår bra och jag sover bra när jag badat isbad.